En dålig dag

Dagens skrivövning från SkrivPuff

Hjärtat sjönk som en sten när hon klev in i lunchrummet.
Det började redan i morse när hon och sambon skulle iväg till jobbet. Eller redan innan dess. Hon vaknade ledsen, men visste inte varför. Kanske var det något hon drömt. Ledsen var hon hur som helst. Tystnaden vid frukosten. Den tystnad som annars brukar kännas så trivsam var nu kompakt och tryckande. Hon hade så gärna velat få en kram men fick bara ett kort ”hej då” från sambon innan han försvann ut genom dörren.
Sedan var det bussen. Hon rev förtvivlat i fickorna och i väskan efter busskortet. Hon kände medresenärernas blickar och hörde deras irriterade suckar. Till slut, efter vad som kändes som en evighet, hittade hon det och chauffören körde iväg med ett ryck så att hon flög genom gången och ramlade nästan i knät på en äldre herre som muttrade något ohörbart. Hon visste att hon gjorde det med flit, chauffören. Hon förstod till och med att det skulle hända när hon såg det där hånfulla leendet.

Så var det morgonmötet. Vad hon än sa fick hon mothugg. Inget av det hon hade att komma med dög. Alla hennes tankar, förslag och idéer avfärdades med fnysningar och huvudskakningar.
Och så nu, tystnaden i personalens lunchrum. Tystnaden som bara kan bero på att hon just klivit över tröskeln.
Hon sätter sig i ett hört och äter snabbt upp sin mat så att hon får återgå till sitt arbete så snart som möjligt.
Det gick på en kvart. Bra, då kan hon flexa ut lite tidigare idag.
Men tiden går ändå så otroligt långsamt. Hon får inte något riktigt gjort och hon orkar inte ringa det där telefonsamtalet som hon borde ringa. Orkar inte med fler avsnäsningar, fler irriterade röster.
Det vibrerar i mobilen. Ett sms! Äntligen! Svar från bästa vännen som hon skickade ett meddelande till igår. Men nej, det är reklam från något skönhetsföretag som hon råkat handla av någon gång för evigheter sedan.
Hon ger upp, packar ihop sina saker och åker hem.

I lägenheten är det ekande tomt. Sambon skulle visst på after work idag ja. Det brukar han inte hänga med på men nu skulle ju förstås den där nya, roliga och kvinnliga arbetskamraten med…
Hon sjunker ned i soffan och ringer sin mamma. ”Hej! Vet du, jag kan faktiskt inte prata nu. Jag och pappa ska just iväg. Men jag ringer lite senare”. Hon känner hur det brister. Hon lägger sig ned, drar filten över huvudet och låter tårarna rinna. Gråter och gråter tills hon somnar.

När hon vaknar känner hon den, värken. Känner hur den rör sig, buffar, etablerar sig, längst ned till höger i magen. Hur den lägger sig till rätta och börjar stråla ut i ryggen.
Hon drar upp knäna mot magen och ler.
Imorgon kommer allt vara bra igen. Imorgon kommer hon att veta att hela världen faktiskt inte tycker att hon är totalt värdelös.
Om hon nu bara kunde försöka komma ihåg det här till nästa gång. Det kommer hon garanterat inte att göra.